Minns att jag var ganska nära "Life is Great"-väggen och på väg till toaletterna när helt plötsligt T.O.K. presenterades upp på stora scenen. Då förstod jag att det var bråttom. Bandet jag gått och väntat på hela festivalen skulle ju spela samtidigt som Tokarna, fast i tältet längre bort. Plirr, zip, swoosh.
Väl framme vid tältet märker jag och mina tillkomna vänner till vår stora förtjusning att spelningen ännu inte börjat. Folk strömmar in från alla håll, stämningen stiger och mina förhoppningar ökar exponentiellt för varje sekund.
När dem sedan kliver upp på scenen transformeras alla inneslutande känslor till ett förlösande skrik utan dess like och jag hinner tänka att jag är en mycket lycklig människa samtidigt som den mycket passande inledningslåten "Party Time" kör igång.
Heptones gör en fantastisk konsert trots en del tekniska problem. Hits som tex "Country Boy", "I've got the Handle" och "Book of Rules" rullas upp på löpande band. Men det är just en låt som jag minns extra mycket eftersom den verkligen berörde mig. "Mama Say" med dess gripande text om fattigdom gråts ut med otrolig inlevelse av den annars ständigt leende Leroy Sibbles och mina första glädjetårar i konsertsammanhang sedan Bunny Wailer 2007 är ett faktum.
Konserten som tveklöst var den bästa jag såg på festivalen avslutades med den härliga Bob Dylan covern "I Shall Be Released"
Efter konserten beger jag mig till baksidan av tältet för att för att försöka skymta legenderna. Uppdraget går mycket bättre än jag hoppats på eftersom jag lyckas byta några ord med Leroy som också skriver autografer och ställer upp på bilder. Efter en stund sätter sig Leroy i bussen framför Barry Llewellyn, dörren stängs och jag går därifrån med ett minne för livet.
